Större spread i räntorna på statsobligationer från i höst är en sannolik utveckling när ECB rundar av QE* programmet. Detta eftersom QE programmet varit stort i förhållande till nettoutgivningen av obligationer, och man har dammsugit marknaden efter obligationer med god kreditvärdighet och köpt oavsett pris. Det har i sin tur tryckt ut andra investerare högre ut på riskskalan för att kunna leverera en avkastning som uppfyller pensionsåtaganden. Effekterna av QE programmet har alltså blivit att man har fått dålig kompensation för att ta risk.

När köpen avslutas borde därför, ceteris paribus, fler investerare vikta tillbaka mot lågrisk-obligationer, och det finns därför färre köpare av high yield. Av samma anledning – att ECB:s obligationsköp trappas ner – borde obligationsutgivare inse att det inte kommer att bli billigare att låna pengar än så här, och därför öka obligationsutgivningen. Ett högre utbud och mindre efterfrågan borde även det vara en faktor som gör att spreaden i räntorna ökar. Räkna därför med ökad volatilitet i marknaden från i höst/årsskiftet.

Tre trender som kan komma att påverka mycket i nästa lågkonjunktur

• En generellt försämrad kreditkvalitet – fler bolag har sämre kreditbetyg idag, och nyckeltal som skuldsättning har inte förbättrats trots högkonjunkturen. Det är inte så konstigt med tanke på att lån är en så billig finansieringsform – men det ökar riskerna
• Alternativa källor för finansiering har ökat, bland annat genom Mifid – lagstiftningen. Att riskerna sprids på fler mindre aktörer kommer ha betydelse
• Att fastighetsbolag i större utsträckning finansierar sig med obligationer ger större flexibilitet än att enbart finansiera sig med traditionella banklån, men kan också skapa problem om man behöver refinansiera sig vid ett tillfälle när obligationsmarknaden prissätter risk högre än idag

Min slutsats

Det är viktigt att göra flera riskscenarion och reflektera över hur ökad volatilitet och dyrare finansiering kan påverka framöver.

*) QE=Kvantitativa lättnader. Är en okonventionell form av expansiv penningpolitik, som möjliggör för centralbanker att stimulera ekonomin när räntorna redan är låga. Detta för att få upp inflationen mot inflationsmålet. Centralbanken trycker mer pengar digitalt och köper stora kvantiteter tillgångar, oftast statsobligationer, för att trycka ner kostnaden för att låna och i förlängningen stimulera investeringar i ekonomin.