Vi möts hela tiden av nya larmrapporter kring landets åldrande befolkning. Vår gästförfattare Dan T. Sehlberg, VD för Sehlhall Fastigheter, skriver om bristen av äldreboende. Han har tidigare skrivit artikeln ”Ett timglas för välfärden.
Om 30 år har vi dubbelt så många 80-plussare jämfört med idag. Det byggs årligen cirka 70 nya äldreboenden i Sverige, men enligt regeringens prognoser så behöver vi bygga två nya äldreboenden i veckan fram till 2026. Det reella behovet är dock högre, med tanke på att ett stort antal av dagens äldreboenden är undermåliga och hälsofarliga. Baserat på analyser av Boverket och Socialstyrelsen är min bedömning att vi borde avveckla minst 350 äldreboenden. Det skulle innebära att vi framgent behöver bygga minst tre nya äldreboenden i veckan fram till 2026, något som även TIMBRO kommit fram till i en nyligen publicerad analys.Orsaken till ersättningsbehovet är att många av Sveriges äldreboenden byggdes på 60-, 70- och 80-talet, en stor andel av dem är idag undermåliga. Till exempel saknar så mycket som 1 000 lägenheter eget badrum, något som försvårat smittskyddsarbetet under pandemin.
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) övervakar kvaliteten i sektorn. De bedömer bland annat om de medarbetare som skall arbeta i verksamheten har erforderlig kompetens, att lokalerna är ändamålsenliga och lämpliga för de personer som ska vistas och behandlas i dem, att lokalerna där brukare skall vistas och bo under längre tid inte får en institutionell prägel med avseende på lokalisering, storlek och utformning, etc. En praxis gällande erforderlig tillgång på hygienutrymmen och storlek på boenderum har också utvecklats. Som exempel kan nämnas att IVO inte godkänner att ett för stort antal boende delar på toalett och dusch. För alla verksamheter gäller också att sökanden måste lämna uppgifter om vilka brandskyddsåtgärder som har vidtagits.
Som tillståndsgivare har IVO ett effektivt ”vapen” som säkerställer att deras krav efterlevs. De kan ge och återkalla tillstånd. Vi som utvecklar moderna äldreboenden följer också regler och krav från Boverket, Arbetsmiljöverket och Socialstyrelsen. Tillsammans bildar dessa direktiv ett solitt ramverk och borgar för att de fastigheter som byggs är trygga och säkra.
Trots debatter om att allmännyttan säljer ut sina samhällsfastigheter så ägs fortfarande cirka 80 % av kommun och landsting. Problemet är att den part som alltså äger och driver majoriteten av Sveriges äldreboenden inte berörs av IVO:s tillståndsplikt. Om exempelvis en kommun lagt ut en verksamhetsdrift till en privat aktör, och IVO beslutar att dra in tillståndet, så kan kommunen ta tillbaka verksamheten och fortsätta utan att åtgärda bristerna som fått IVO att dra in tillståndet.
Kommunala boenden ska givetvis också uppfylla alla lagar och krav, men här gäller egen anmälningsplikt. Vi som följer nyhetsflödet vet att egentillsyn inte alltid fungerar. Risken är stor att andra prioriteringar görs, exempelvis att man vill korta väntetider och därför väljer att driva ett utdömt äldreboende vidare. Eller att man vill undvika eller fördröja en nyinvestering. Här lurar man dock sig själv.
De flesta äldreboenden som byggdes för 20-30 år sedan är energibovar med höga driftkostnader. De har dålig luft på grund av mögel och radon samt kräver en högre personaltäthet då lokalerna är ineffektiva. Ofta saknas moderna hjälpmedel. Allt detta resulterar i högre samhällskostnader då vi får fler sjukskrivningar, sjukhusvistelser, negativ personalomsättning, fallskador och ökad smittspridning. Drift- och underhållskostnaderna kan vara dubbelt så höga jämfört med ett nybyggt äldreboende. Väger man in dessa faktorer är det sannolikt billigare för kommunen att bygga nytt.
Vidare är dessa miljöer inte de bästa arbetsplatserna och omsorgen är personalintensiv. Enligt Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, är en av de största utmaningarna de kommande åren personalbemanningen inom äldreomsorgen. Fler måste attraheras till yrket om vi ska klara av den demografiska utmaningen. Hur sker en sådan attraktion bäst, genom att erbjuda en illa anpassad arbetsmiljö från 70-talet, eller genom moderna arbetsplatser som tar hjälp och stöd av välfärdsteknologi? Förutom att personalbemanningen sannolikt är dyrare på ett undermåligt äldreboende, skadar mediabilden från dessa boenden branschen genom att göra omsorgen till en mindre attraktiv arbetsplats hos t.ex. dagens studenter.
Mycket har hänt under de senaste 20 åren vad gäller utformning av äldreboenden. Tack vare dedikerad forskning och bred empiri vet vi nu vad som fungerar och vad som inte gör det. Fastigheten kan aktivt bidra till att skapa trygghet och välbefinnande, inte minst för människor med demens. Idag installerar vi belysning som simulerar dagsljus, vi fogar samman inne- och utemiljöer för att aktivera och inspirera, vi undviker korridorer och allt som ger en institutionell känsla. Dessutom utformar vi lokalerna så att boende och personal får god överblick och lätt att orientera sig. Vi har effektiva ventilationssystem och säkerställer att fastigheterna är optimerade utifrån ett smittskyddsperspektiv. Vi arbetar med miljövänliga material och skapar hus med minsta möjliga klimatavtryck.
Vi behöver punktera myten att det är billigare att behålla det gamla och i stället fokusera på att förnya vår sociala infrastruktur. De äldre fastigheterna kan eventuellt nyttjas till andra ändamål. IVO tillståndsplikt bör omfatta alla, även kommuner. Vårt samhälles sköraste medborgare förtjänar bästa tänkbara vård och omsorg. Sehlhall, tillsammans med övriga branschkollegor, kan säkerställa det nya, men vi behöver hjälp från modiga och ansvarsfulla politiker och tjänstemän för att avveckla det uttjänta.
Läs Dans tidigare artikel Ett timglas för välfärden.