Hur står sig egentligen den svenska lagstiftarens försök att begränsa ränteavdragen i bolagssektorn? Efter en lång tids kamp mellan företag och svenska myndigheter kom nyligen några nya signaler från högre dömande organ. Vår gästbloggare och skatteexpert från PwC berättar mer.
Länge har de svenska ränteavdragsbegränsningsreglerna varit en källa för huvudbry och många tvister med Skatteverket i våra domstolar, särskilt för många aktörer i fastighetsbranschen. Nyligen har det hänt saker i domstolarna som ställer vissa “sanningar” på ända.
EU-rätten
I ett mål hos Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) har EU-domstolen lämnat förhandsavgörande avseende reglernas överensstämmelse med EU-rättens lagstadgade friheter. Målet rör de regler som gällde 2013-2018.
Omständigheterna i målet var i korthet följande: Ett svenskt dotterbolag i en fransk koncern hade under 2011 gjort ett koncerninternt aktieförvärv som finansierats genom ett koncerninternt lån från ett franskt koncernbolag. Ränteinkomsterna kunde i Frankrike kvittas mot underskott. Bolaget nekades ränteavdrag i underinstanserna med motiveringen att skuldförhållandet var huvudsakligen motiverat av skatteskäl. Om det franska koncernbolaget istället hade varit ett svenskt underskottsbolag, och koncernbidrag hade kunnat utväxlas mellan bolagen, hade avdrag för ränteutgifterna medgivits.
EU-domstolen ansåg att ett nekat avdrag i den aktuella situationen inte var förenlig med etableringsfriheten eftersom avdrag skulle ha medgivits i en helsvensk situation. Det nekade avdraget bedömdes utgöra ett hinder för etableringsfriheten och kunde inte rättfärdigas. De svenska reglernas undantag från tioprocentsregeln får därför inte tillämpas i situationer som den som var föremål för prövning. HFD har därefter med hänvisning till EU-domstolens förhandsavgörande beviljat ränteavdragen.
Vem är mottagare av räntan?
I ett annat uppmärksammat mål hos HFD som är särskilt intressant för investerare på den svenska fastighetsmarknaden har domstolen ändrat den rådande synen på vem som skall anses vara den verkliga mottagaren av ränta i en utländsk, transparent, fondstruktur. Hittills har Skatteverket och domstolarna låtit det legala förhållandet styra, dvs fondförvaltaren, vilken tecknar avtal för fondens räkning men inte tar upp ränteinkomsten till beskattning, ska anses som den rätte mottagaren av räntan. HFD har nu konstaterat att den rättsliga konstruktionen som en kontraktsrättslig fond utgör förutsätter att äganderätten separeras från förvaltning av fondens tillgångar. Investerarna bidrar med kapital och överlämnar kontroll och förvaltning åt en uppdragstagare (fondförvaltare) som agerar för deras räkning gentemot tredje man. Alla vinster som uppkommer från investeringar, bortsett från ersättning till fondförvaltaren, tillkommer investerarna. Fondens tillgångar får inte sammanblandas med fondförvaltarens tillgångar och är sakrättsligt skyddade mot dennes borgenärer. Det innebär att det är investerarna som gemensamt äger samtliga tillgångar i fonden, däribland fordringarna, och som har rätt till avkastningen i form av ränta. Därmed fann domstolen att det är investerarna som ska anses de verkliga mottagarna av räntan.
Om investerarna är privatpersoner så är räntan avdragsgill i Sverige. Om investerarna är företag har HFD istället funnit att investerarna genom fondstrukturen gemensamt skall anses vara i intressegemenskap med det svenska bolaget och eventuella ränteavdrag är då beroende av respektive investerares beskattningssituation eller om avdrag kan medges med stöd av den sk ventilen. Denna bedömning skall nu göras i första hand av Skatteverket, varefter målet återigen kan få ta sin väg uppåt i domstolssystemet.
Missbruk av de nya riktade reglerna?
Ett tredje intressant avgörande är ett förhandsbesked avseende de nya riktade ränteavdragsreglerna som gäller sedan 2019. Ett svenskt bolag hade ett förvärvslån med en skuld till det svenska moderbolaget i en koncern. Koncernen hade sedan etablerat treasury-funktionen, till vilken skuldförhållandet hörde, i Belgien och därmed flyttas fordringshavandet på det svenska dotterbolaget dit och sedan vidare från Belgien till Irland, när treasury-funktionen flyttades dit. Koncernen kunde då dra nytta av den lägre skattesatsen vid mottagandet av räntan på skulden. Skatterättsnämnden fann det inte utgöra ett sådant aggressivt missbruk som reglerna nu är tänkta att förhindra. Avdrag för räntan är därmed i princip avdragsgill och föremål för de mer generella EBITDA-baserade begränsningarna. Skatterättsnämndens beslut har överklagats till HFD, som nu har att göra sin bedömning.
Slutsatser
Hittills har svenska domstolar inte ansett att de tidigare svenska reglerna varit i konflikt med EU-rätten. Den inställningen får nu revideras. Skatteverket har också haft en väldigt restriktiv hållning i bedömningen av vem som är rätt mottagare av räntebetalningen och i frågan om de kommersiellt relevanta skälen för ifrågasatta lånearrangemang. Skatteverket har vägrat avdrag för koncerninterna ränteutgifter i ett betydande antal fall och med betydande belopp. Besluten har sällan ändrats efter prövning i svensk domstol. De nu meddelade avgörandena i EU-domstolen, HFD och Skatterättsnämnden kan leda till fler omprövade fall och potentiellt stora återbetalda skattebelopp avseende de år som de tidigare reglerna har gällt. Det kan eventuellt även leda till en mindre restriktiv hållning till räntekostnader inom en intressegemenskap under kommande år.
Många oklarheter kvarstår fortfarande avseende dessa regler, och många aktörers tvister kring de tidigare reglerna väntar på slutliga besked. Kanske kan Skatterättsnämndens avgörande indikera en tillämpning av det nuvarande regelsystemet mer i linje med EU-rätten, där - utöver de generella EBITDA-baserade begränsningarna - endast aggressiva missbruk kommer utmanas?
Har du frågor eller vill veta mer? Kontakta Peter Lindstrand.
